|
|
EM för hjärt- och lungtransplanterade,
Dublin 2004
Självklart är det roligt att vinna en match eller att ta medalj. Men det allra roligaste är att bara vara med! Det var en av deltagarna som sa att ”för oss alla har den stora bedriften varit att ta oss till mållinjen, resten är bara bonus”, och det är precis så det är.
2004 var det dax för EM i Dublin, 23 juni till 27 juni
Irland är ett land som jag länge tänkt på som ett mycket vacker naturland, "den gröna ön" och de vänliga människorna. Så jag såg verkligen fram emot resan, mitt första EM.
Det började med att jag först anmälde
mig ett halvår innan och sen började jag fundera
över vilken gren jag skulle ställa upp i… Det är
mycket att välja mellan, bl a cykling, golf,
simning, badminton, tennis, bordtennis, kast med
lite boll, höjd- och längdhopp, löpning 100 m, 400 m
och 4 km. Det vore kul att spela badminton, även om
jag inte gjort det tidigare, så jag började i
februari… och det var inte lätt att träffa bollen i
början, och reglerna kunde jag inte heller men det
var jättekul! Sen valde jag också 100 m, för jag
tänkte att det är väl inte så långt, eller?
Våren gick. EM var en morot för att träna
regelbundet och det var ett ganska tydligt mål.
Plötsligt var det avresa och jag satt på flyget till
Dublin. Den svenska truppen var ca 30 personer varav
transplanterade ca 20 och 10 coacher (anhöriga). Det
var Viking Riksförbundet för hjärt- och
lungtransplanterade som höll i den svenska
organisationen och som lagt ner mycket energi,
arbete och letat sponsorer för att vi ska kunna vara
med. På flygplatsen kände vi igen varandra på långt
håll, alla hade varsin speciellt sponsrad bag med
"Sweden team" på. Totalt på EM var vi 500 deltagare
varav ca 320 transplanterade från 18 länder i
Europa. Vi bodde alla på samma hotell. Det var en
speciell känsla att se och träffa så många
transplanterade från olika länder på en gång.
Onsdag 23 juni: 1:a kvällen började med en stor
invigningsmiddag där alla satt i sina
nationalträningskläder. Våra gul- och blå syntes på
långt håll! Det var fanbäring och tal. Det som jag
för alltid kommer att minnas är när Irlands
president Mary Mac Alice höll ett underbart vackert
tal som kom direkt ur hennes hjärta. Hon tände ett
ljus för våra donatorer och deras familjer som gett
den finaste gåva man kan ge och på så sätt gjort det
möjlig för oss att leva vidare. Budskapet i hennes
tal var också att vi ska ta vara på livet och fira
livet. Dagen efter hade hon möte med Georg Bush, men
hon tog oss före...
Torsdag 24 juni: Flera olika tävlingar hölls
samtidigt, bland annat badminton. Turneringen hölls
i Irlands nationalbadmintonhall. Jag spelade singel
och dubbel mix med Daniel Glifberg. Även om det inte
är viktigt att vinna så vill man då det… och jag är
glad och stolt över min bronsmedalj i singel
badminton. I dubbel gick det sämre, vi förlorade
alla matcher, men det var rolig ändå. Det blev många
matcher den dagen och sen var jag helt totalt slut
resten av kvällen och hade träningsvärk i tre dagar
efteråt!
Fredag 25 juni Andra sporttävlingar pågick. Jag tog
chansen att på egen hand utforska Dublin och dess
historia, affärer och sevärdheter.
Lördag 26 juni: En heldagsutflykt till omgivningarna
söder om Dublin, till Wicklow. Ock det är så
underbar natur som det sägs och lika grön som på
bilderna. Men det regnar också en del. En
busschaufför sa: "Förra veckan regnade det bara två
gånger, den ena gången i tre dagar och den andra i
fyra dagar…", så farligt mycket var det kanske inte.
Söndag 27 juni: Den stora friidrottsdagen på
stadion. Sol och störtregn växlade om vart annat.
Alla var där, antingen tävlandes eller hejandes. Jag
hade som sagt inte tränat så mycket på 100 m hemma
men jag tror bestämt att 100 m är längre på Irland
än hemma! Det gick inte så bra… Det var många som
deltog i 4 km, många varvade gå och småjogga eller
att ta de 4 km som en fin promenad. Det var
fantastiskt att se alla tävlande den dagen och
samtidigt tänka sig i vad alla har gått igenom och
fortfarande går igenom eftersom det inte är en dans
på rosor. Men allt blir mycket lättare att hantera
om man har positiv inställning, fina minnen, vänner
omkring sig och nya egna mål att nå.
Det som är så bra med EM för hjärt- och
lungtransplanterade är att alla har gått igenom och
vet vad transplantation innebär. Alla har varit
mycket sjuka tidigare och alla har nu fått
möjligheten till ett aktivt liv på sin nivå. Vi mår
fortfarande olika bra, men att bara kunna delta i en
tävling och gemenskapen runtomkring gör att vi alla
är vinnare. Att det bara är hjärt- och
lungtransplanterade gör att vi tävlar på vår nivå
eftersom oftast så har de som tex är
njurtransplanterade bättre fysisk kapacitet. Varje
kväll var det också arrangerade sociala aktiviteter,
så som invigningsmiddagen, den riktiga
riverdanceföreställningen i Dublin, en
heldagsutflykt till Wicklow söder om Dublin,
grillkväll och avslutningsvis galamiddag. Dessa
sociala aktiviteter samt att alla deltagare bodde på
samma hotell gjorde att det mycket fort blev en
gemenskap inom det svenska landslaget, över de
europeiska nationsgränserna och över
åldersgränserna.
Allt var mycket fint ordnat utav Irländarna. Alla
tävlingar och sociala aktiviteter var planerade in i
detalj, bussar som körde oss åt olika
tävlingsarenor, ambulanser som stor redo vid varje
tävling… Mycket välorganiserat.
Jag vill även ge ett stort och varmt tack till det
svenska lagets ledare Ingrid Danielsson som gjorde
ett jättejobb med att få ihop sponsorer till resan,
som höll ordning på oss alla och var vi skulle ta
vägen de olika dagarna. Engagemanget och entusiasmen
smittar av sig!
 Funderar
du på att anmäla dig till nästa EM? Du måste vara
hjärt- och/eller lungtransplanterad.
Plats: Neapel, Italien
Tid: 21-26 juni 2006
Tveka inte! Det hade varit roligt om det svenska
landslaget utökades.
Vi ses i Neapel 2006!
Anna-Karina Nilsson
|
|
|
